raktmotminframtid.blogg.se

Grattis till mig själv skulle jag kunna säga efter fyra års dust med FK, men känner nog inte för att gratulera något som borde vara självklart när man är kroniskt sjuk. Kriget är nu slut (nästan, har några ärenden kvar i Förvaltningsrätten). Förra veckan kom beskedet om att min andra ansökan (första var 2015) om sjukersättning beviljas. Kors i taket så behövde jag inte bråka i detta fall. 

Så vad ledde fram till detta positiva besked kanske någon undrar. Min sjukdom är densamma och har alltid varit. Jag har inte fått någon mer diagnos utan läkarintygen ser likadana ut.

 

Efter att Kammarrätten beslutade att Förvaltningsrätten hade gjort fel när dom beviljade mig sjukersättning för min föregående ansökan så tyckte min jurist att det inte var någon idé att överklaga utan att istället göra en ny ansökan med ett nytt läkarutlåtande. 

 

Jag satte då igång och skrev upp det som var tvunget att stå i läkarutlåtandet för att det skulle gå igenom rättsligt. I samma veva fick jag åter tag på den läkare som följt mig längst och hon skrev ett nytt läkarutlåtande efter mina noteringar. Det jag hade skrivit var egentligen bara de objektiva fynd som hade hittats under arbetsförmågeutredningen som jag gjorde 2015, samt några punkter som m å s t e stå med för att det ska hålla. Läkarutlåtandet kom tillbaka men det saknade några av de måstemeningar som jag noterat. Jag ringde till HC och sa att läkaren måste uppdatera intyget. Läkaren svarade via receptionisten att hon inte hann göra det och att hon åter skulle sluta samma vecka.

 

Då skrev jag en lapp som löd ungefär: Snälla *namnet*. Kan du vara så snäll och ta fem minuter av den tid som jag vet att du inte har och skriva till de två meningar som måste stå med. Det gäller övertid för dig men livet för mig. 

 

Jag åkte 4 mil för att lämna lappen och de meningar som var tvugna att stå med. Efter någon dag kom det uppdaterade läkarutlåtandet. Tack gode gud.

 

Inför den nya sjukersättningsansökan så lyckades min chef att tjata till sig ett möte med min handläggare i sjukpenning på FK. Vi hade aldrig träffats. Rättare sagt, jag hade inte träffat någon från FK under flera år. Tillsammans med chefen, FK, HR och facket så gick vi igenom min situation, nämligen att ingenting händer. FK erbjöd mig då att få göra en ny aktivitetsförmågeutredning. Perfekt tänkte jag, lagom till att jag ska göra en ny ansökan om sjukersättning.

 

Jag gjorde en aktivitetsförmågeutredningen i början av december. Den utredningen visade att jag var betydligt sämre än 2015 när den första gjordes. Dessutom var utredningen uppdaterad och speglade verkligheten mycket bättre. Personalen som ledde AFUn förstod inte varför jag var där. Enligt dom var det uppenbart att jag inte hade någon arbetsförmåga. 

 

Utredningsresultatet tillsammans med det nya läkarutlåtandet skickade jag in i december. Jag hade också med ett nytt intyg från AF där det stod att dom fortfarande ansåg att arbetsförmågeutredningen som jag gjorde i deras regi 2015 fortfarande gäller. 

 

Efter ungefär två veckor fick jag ett brev om att jag skulle ha en telefonintervju med HL för mitt sjukersättningsärende. Det här mötet hölls tillsammans med mitt ombud och vi fick information om att HL ansåg att jag skulle beviljas sjukersättning och att hon skulle gå igenom ärendet med beslutsfattaren. I princip var det nu klart och jag skulle få det slutgiltiga beskedet inom 3 veckor. Det tog 9 veckor innan mitt ombud till slut fick tag på HL och frågade vad som händer egentligen. Min teori var att det nu hade blivit strul igen och att beskedet skulle bli negativt. Jag hade fel och det är jag glad för.

 

Så vad händer nu?

 

Imorgon kommer jag sägas upp från min anställning. Tydligen ska man hellre sägas upp än att säga upp sig själv.

 

Jag kommer att kontakta försäkringsbolag för att få ut ersättning som jag har rätt till nu när jag fått beviljad sjukersättning. 

 

Jag kan åter planera mitt liv. Nu vet jag hur min ekonomi kommer att se ut framöver. Istället för att leva på sparpengar när sjukpenningen dragits in så kan jag börja bunkra upp på det kontot istället. 

 

Nu slipper jag var tredje månad ta upp läkartid som någon annan behöver. Ingen mer sjukskrivning där läkarintygen bara kopierats gång från gång. 

 

FKångesten (ja, det är ett vedertaget uttryck. Sjukt, jag vet.) kan jag släppa. Än så länge jobbar jag på att andas ut. Det man har levt med i fyra år, dag som natt, är inte så enkelt att sudda ut. Flera gånger VARJE DAG har jag tänkt på avslag, FK, FR, läkare osv. Trots detta så har jag inte fått ångest i den egentliga meningen. Varje gång tankarna har kommit så har jag övertalat mig själv att släppa det. På så vis har min mentala status varit fortsatt god. 

 

Det kan låta kaxigt men jag har faktiskt aldrig tvivlat på att jag inom en hyfsad snar framtid skulle få igenom sjukersättningen. Min magkänsla har varit god och tävlingsmänniskan i mig har aldrig tvekat. Jag har alltid blickat framåt mot nästa punkt på listan och lärt mig av mina tidigare misstag, gjort om och gjort bättre. 

 

Egentligen borde jag vara själaglad och lättad men sanningen är att jag har svårt att glädjas. Jag tänker på de som är oerhört mycket sämre än mig och som inte ens har sjukpenning. Kruxet i den här kråksången är att jag har orkat med utredningar och på så vis fått dokumenterat på papper hur sjuk jag är. De som är sämre än mig har inte en chans att lämna sitt hem och kan inte göra dessa utredningar utan att bli bestående försämrade. Dessa människor får inga intyg och FK KRÄVER att allt ska vara objektivt dokumenterat i utredningar för att det ska räknas. Det räcker alltså inte att du är för sjuk för att ens lämna ditt hem.

 

Men jag ser ändå ett litet ljus i mörkret. ME har uppmärksammats mycket de senaste åren och förhoppningen är att detta har gett ringar på vattnet. I mitt beslut har FK valt att redovisa att rehab kan leda till försämring. DET är stort! Eftersom det starkaste symptomet vid ME är just försämring efter aktivitet så hoppas jag att fler HL på FK väljer att uppmärksamma hur viktigt det är att inte överaktivera MEsjuka. 

För mig är FKsagan nu all. Jag byter kapitel i livet och väljer att se tillbaka på dessa sidor som en lärdom om att tillsammans är vi starka. Utan anhöriga, vänner, chefer, läkare mfl som stöttat och kämpat ihop med mig så hade jag utan tvekan inte kännt igen mig själv vid det här laget.  Visst, avslag och överklagan har gjort mig permanent försämrad men jag är fortfarande lyckligt lottad som kan göra mer med mitt liv än att bara vara hemma. 

 

Jag ser min sjukersättning som en rustning inför min framtid. Ju mindre försämrad jag blir, desto snabbare kommer jag komma tillbaka den dagen som det finns någon typ av bot. Mitt arbete är att vila. Svintråkigt jobb men tyvärr nödvändigt. Min fritid har samma mål som din och gå ut på att göra sånt som ger guldkant på tillvaron. 

 

Till sist kan jag konstatera att mitt motto höll hela vägen: Fk kan ta mina pengar men inte mitt liv. 

 

Nu funderar jag på vad nästa motto i livet ska bli...