Exploderat
Exploderat känns det som mitt huvud har gjort. Jag vaknade med ett dunkande och det hade jag kanske kunnat räkna ut att så skulle ske men blir alltid lika irriterad och förvånad. Tydligen har inte jag och min sjuka samma åsikter om vad som är bra för mig. Det började igår när jag var dödstrött hela dagen. Totalt borta i huvudet. Som tur var hade jag privatchaufför annars hade jag aldrig lyckats ta mig till hundutställningen. Väl där så satt jag inte på flera timmar. Rastade hundar, sprang i ringen, vaktade buren osv. Ibland var jag på väg att ge upp men min envisa sida satte in och tvingade mig att stå ut. Det gick ju bra till slut men då var jag för trött för att glädjas. Kände mig ungefär som en drägglande grönsak i bilen på väg hem och kvällen ska vi inte tala om.
Alltså inte så konstigt att kroppen slagit bakut. Det kändes som att det satt knivar i huvudet. Knivarna flyttades runt på olika ställen och om jag råkade böja mig ner så var det mindre skönt. Mega Alvedonen hjälpte lite faktiskt. Knivarnas egg blev kortare. Trots detta jävla dunkande så går livet vidare fast jag egentligen vill trycka på paus. Min förhoppning är att knivarna ligger i disken imorgon när jag ska gå första gången på smärtskolan...