Utredningen
Utredningen har nu äntligen börjat. Den blev inställd igår då psykologen var sjuk. I förmiddags ringde dom igen och sa att arbetsterapeuten som jag skulle träffa kl 12 var sjuk så det blev endast besök hos sjukgymnasten. Tur var det kan jag konstatera så här efteråt. Förutom sjukymnasten var en studen med och höll i uppgifterna. Jag fick börja med att ge en bild om hur jag mådde idag. Fick skatta på en skala hur ont jag hade, sen började tortyren som varade i en timme.
Först fick jag gå i korridoren. Det var en förbestämd sträcka och jag skulle gå så långt jag kunde på 5 min. Därefter gick jag samma uppmätta sträcka så fort jag kunde. Efter detta var jag helt slut och blev svettig. Ville verkligen vila men vi gick direkt på nästa uppgift som var att gå upp och ned i en trappa i en minut. Den minuten var låååång och jag var tvungen att sätta mig ner i trappan när det var över. Nu var känslan att jag hade tränat ett mega tufft pass. Helt klart den jobbigaste övningen.
Vi gick tillbaka till rummet och jag fick sitta ner lite. Mätte kraften i händerna. Nästa grej var att kolla kraften i axlarna. Det gjordes genom att rita ringar i ögnhöjd med utsträckta armar så länge jag orkade. Det var inte så läng och därefter började jag skaka. Nu skulle jag gå upp och ned på en upphöjd platta i två minuter. Mitt ansikte hettade som sjutton.
De näst jobbigaste övningarna var återigen i korridoren. Jag skulle välja ut en hantel som jag trodde att jag skulle orka lyfta mellan två hyllor i två minuter. Kände på alla och tog den näst lättaste och började med höger arm. Handlederna skulle vara raka. Det var riktigt jobbigt och när två minuter hade gått och jag skulle ta vänster arm så undrade sjukgymnasten om jag verkligen valde rätt hantel till höger. Jag valde den lättaste till vänster och tur var det för nu började handleden att strejka.
Direkt därefter skulle jag från en pall lyfta en 3 kg låda, vrida på mig, sätta ner den på marken med bra hållning, ta upp den igen och sätta tillbaka på pallen. Så många som möjligt under 2 min. Inte så kul när handlederna strejkade. Den sista övningen var att sätta sig och ställa sig så många gånger som möjligt under 2 min.
När övningarna var klara fick jag återigen skatta min smärta som nu hade stigit en hel del. Jag fick förklara hur jag mådde nu när det var klart. Hon ställde även en del frågor som exempelvis om jag har svårt att öppna burklock, ta upp nålar och byta lampa i taket.
Jag tycker att sjukgymnasten var human och upprepade vid nästan varje övning att jag kunde bryta. Det gjorde jag aldrig. Övningarna var tuffare än jag trodde, eller så är det jag som är klenare än jag trodde. Lite knäckande att få svart på vitt hur värdelös min kropp är. Jag kände mig som en gammal tant. Trodde faktiskt inte att jag var så dålig. Nu vet jag. När jag kom hem var det bara att stupa i soffan och sova. Imorgon är det dags för psykologen och arbetsterapeuten...