Ångest
Ångest börjar komma krypande. Ingen jätte ångest direkt utan mer ett litet obehag som ligger och lurar i vassen. Anledningen är att jag måste till läkaren imorgon för att förlänga min sjukskrivning. Ångesten är inte för att hon inte kommer förlänga den, för den chansen är nog inte så stor. Snarare är det så att jag inte är så imponerad över hennes angegemang. Hon har visserligen gjort precis och exakt det som jag har velat hittills, men helt utan egna initiativ. Jag har liksom själv fått agera läkare och letat upp information om hur jag ska gå tillväga och sen presenterat det för henne. Hon är inte heller speciellt bra på att skriva läkarintyg om jag ska vara ärlig. Visserligen har FK godkänt det än så länge, men enligt mig så står det inte så övertygande.
Nu har jag fått en diagnos och detta är första gången vi ses efter det. Jag är bevisligen sjuk och kanske blir våra möten bättre. Kanske får jag känslan av upprättelse. Kanske inte. Hur mycket kommer hon vilja veta om min sjukdom? Är det någon idé att ta med information? Åter igen, är det jag som ska leka läkare åt läkaren? Imorgon vet jag.
Har funderat på att byta läkaren. Vill så gärna ha någon som förstår, eller i alla fall vill förstå. Samtidigt är det jobbigt att börja om. Så länge allt fungerar med FK så får hon nog stanna kvar.
Sen är det ångest för den "öppna mottagningen". Jag försökte att boka in en tid för att slippa sitta och vänta i ovisst antal timmar och minuter. 11 november var den tid som fanns. Alltså 11 dagar för sent. Inget val här heller. Vanligtvis brukar jag undgå att gå till mottagningen genom att be henne ringa mig och förlänga sjukskrivningen över telefon. Denna gång vill jag prata med henne om min diagnos och då öga mot öga.
Detta har varit en helvetsvecka och den är inte över än...