raktmotminframtid.blogg.se

Europamästerskap har jag deltagit i tre gånger. Detta är inget jag skryter om men faktum kvarstår, jag har representerat Sverige. Det här inlägget fortsätter på gårdagens tema, minnen. 

 

Första gången gick jag fortfarande på gymnasiet. Efter en kanonsäsong med flertalet placeringar, bla på SM så bar det av till Tyskland. Jag, Albin och mamma. Backe upp och backe ner på motorvägen och sen var vi framme. Mitt minne sviker mig en del men det är vissa saker som etsat sig fast och som ni nu kommer få ta del av.

 

Här är vi, det glada svenska gänget framför stallet efter veterinärbesiktningen. Jag kunde (och kan fortfarande inte) för mitt liv förstå varför vi skulle ha dessa hemska gräsliga fruktansvärda kläder, inhandlade på HM. Polokrage och kavaj i 30 graders värme. Jag höll på att dö innan besiktningen då vi gick och gick med hästarna för att värma upp dem efter resan. Som om denna förnedelse inte skulle räckt så hade jag ett par olidligt osköna skor som skavde upp mina fötter. Troligtvis var det jag som haltade mest under besiktningen...

 

 

Bilden är från dressyrmomentet, vår svagaste gren. Det syns inte så tydligt här men jag har tunga rätt i mun. Koncentrationen var på topp trots värmen. 

 

Värmen och maten är något som etsat sig fast i mitt minne. Vi fick jätte äcklig mat och jag tror knappt jag åt något under hela tävlingen. Dessto mer drack jag. Detta var en tredagars i det gamla stuket, dvs med steeplechase och distans före terrängen. Jag var rädd att rida vilse i skogen men det gick bra. Innan terrängen var det ett litet uppehåll och vi ryttare fick dricka. Sen upp på hästen och iväg. Rätt som det var under ritten känner jag att drickan är på väg upp. Jag hade bäljat i mig så mycket att magen var överfull. På en raksträcka trodde jag att jag skulle kräkas men lyckades behålla det. 

 

Appropå Steeplechase så var det en olycka före min ritt. En tjeje som kraschade i hindret och fick forslas bort med ambulans. Kommer inte helt ihåg men jag tror att hästen dog. Tror ni morsan kände sig lugnare efter detta...

 

En kväll hade arrangörerna anordnat en festkväll. Då fick vi reda på att alla länder skulle uppträda med valfritt nummer. Detta fick vi alltså reda på då. Jaha sa vi. Något typisk svenskt måste det ju vara. Valet föll på ABBA. Alla vet ju vilka ABBA är resonerade vi och satte igång att öva utanför tältet. Fick tag i svenska flaggor och hopprep som agerade mikrofoner. Jag tror vi kom till typ "Mama Mia, here we go again" innan publiken blev tokiga och dansade upp på scen. Ett litet tillägg är att britterna tydligen visste om detta med uppträde innan och hade förberett sig väl kan man säga. Juniorerna entrade nämligen scenen i body med brittiska flaggan, nätstrumpor, ridfrack, stövlar, hatt och ridspö. Musiken var Hot stuff och resten behöver jag nog inte berätta.

 

Hur det gick på tävlingen? Jag blev andra bästa svensk, precis utanför placering. 

 

Nästa tripp till Europa gick till Belgien. Denna gången var jag inte junior längre utan red Europamästerskap för lantliga ryttare. En gammal tradition som härstammar från den militära sidan. Förutom de vanliga momenten ingår även avdelningsridning, en sorts kadrilj. Detta övade vi i Skåne innan avfärd. Hästarna åkte lyxbuss till Belgien och vi andra bilade. Jag körde gärna och fort. Autobahn var en ny upplevelse och det skulle testas!

 

Återigen var värmen olidlig. Jag mådde rent dåligt men kunde som tur var koppla bort det när jag red. Dessutom hade jag så otroligt ont i höfterna. Jag led mig igenom alla bangenomgångar, som var många och långa varje dag. Vi frågade ledningen om det var godkänt att jag åt Voltaren, så jag inte skulle åka fast för doping. Det var ok men hjälpte inte myket. Det är inte förräns detta året som jag insett att detta antagligen var ett av de första symtomen på ME. 

 

Som sagt så tog värmen ut sin rätt. Efter terrängen låg jag i ett dike för där var skugga. Trodde jag skulle svimma. Förbipasserande frågade hur det var med mig där jag hade kollapsat. Vid målgången fanns det vattenslangar för hästarna som kyldes noggrannt. En vit häst dog tyvärr efter målgång. Pulsåder som sprack var den troligaste teorin. 

 

Jag minns min stora respekt inför terrängbanan. Den var lång och svår med bland annat den största häck jag skådat. Det gick inte att se över om man så stod och hoppade vid den. Häcken visade sig dock inte vara några problem. Däremot en fotograf i reflexväst som stod bakom ett av banans lättaste hinder. Gubbfan dök upp så plötsligt att Albin tvärstannade. Han trodde helt enkelt att han skulle hoppa på honom. En protest lades in av den svenska ledningen men gick inte igenom. Hur som helst så räknas inte detta stopp i min värld utan jag var så himla otroligt överlycklig när jag kom i mål och hade klarat alla skräckinjagande svårigheter! 

 

Ett av de enklare hindren på banan som jag dock inte var säker på att vi skulle ta oss över eftersom Albin ibland fik för sig att gravar inte var hans grej. Jag tog ett ordentligt tag i manen i ansatsen och sen red jag för kung och fosterland. Givetvis var det inga som helst problem.

 

Det fanns många spektakulära hinder längs banan. Detta var ett av dem, ett ca 2 meter högt nedhopp som såg ut som ett hus. För er som inte ser min min...

... så kommer här en close up. 

Vattenhindret var helt underbart att hoppa. Här har vi precis varit uppe på en ö och åter landat med sikte mot nästa svårighet. Jag älskar detta kortet. Det lyser lycka om hästen och koncentration och glädje om mig.

 

En annan sak jag minns är att vi delade tävlingsplats med Militär VM. Det var alltså militärer från hela världen där och vi stod brevid Italienare. Sista dagen är det kotym att byta saker med andra länder. Italienarna som egentligen inte var våra motståndare ville ha nåt av oss och jag fick en insvettad italiensk militärkeps. Nöjd!

 

Mitt allra sista EM var även det för lantliga ryttare och i Tyskland. En jättefin anläggning och vädret som var som vanligt tipp topp. Vi fick baguetter till lunh varje dag vilket min mamma hade lite svårt för eftersom hon måste ha riktig mat för att överleva. 

 

Jag kommer ihåg att även denna terrängbanan var gigantisk och bjöd på många många svåra språng. Jag trodde inte för ett ögonblick att Albin var kapabel till att klara detta utan fel och jag var helt ärligt dödsrädd inför starten. Sa det självklart inte till någon men jag har nog aldrig förr eller senare haft sån ångest. När ritten väl startade så släppte allt och det gick som tåget. Jag bara njöt av att lämna ett efter ett hinder bakom oss. Känslan av att klara av det som man anser är omöjligt är obeskrivlig. Vi kämpade tillsammans, min häst och jag.