raktmotminframtid.blogg.se

Mitt enda liv. Det enda liv jag har. 

 

Torka aldrig tårar utan handskar. Den var ännu bättre än första gången. Ännu hemskare. Ännu sorgligare. Nu förstod jag alla tecken och små budskap som visades. Det var dem som älskade mest som tynade bort och försvann.

 

Jag förstår varför det finns pridefestivaler. Jag förstår varför det ska öppnas en klinik för HBTQ personer. Det var för fan under min livstid som människor förnekades och dog i "cancer". En skam för sin släkt. Som om dem inte redan fått ta tillräckligt med skit. En efter en försvann vännerna. I Sverige. Tänk att vara den som står ensam kvar. Ensam med minnerna. 

 

Och vem skulle inte bli kär i Pål liksom? Tänk om det fanns fler som honom i världen. Med humor och ärlighet kommer man långt. Och med kärlek. Man får inte leva om sitt liv, det är liksom det som är hela grejen. När du är färdig så ska du likt Pål kunna konstatera: jag har levat...