Krya på dig
Krya på dig. Dessa tre ord sägs vanligtvis och med självklarhet när någon blivit förkyld eller har magsjuka. Dem yttras även vid benbrott eller andra sjukdomar som går att bota. När någon som blivit sjuk anger det på sin Facebookstatus så ramlar hälsningarna om ett snabbt tillfrisknande in. Vi visar att vi bryr oss och har medkänsla med den sjuke. Inget konstigt med det.
Men hur är det med oss som är kroniskt sjuka? Får vi något medlidande och glada tillrop om en friskare framtid?
Det som verkar allra vanligast är att vi möts av tystnad. Jag är medlem i olika ME sidor på FB och där haglar det in stausar om hur dåligt man mår. Det är sorgligt att se så många människor som är i desperat behov av någon som lyssnar på dem, förstår deras situation men framförallt ger lite medlidande. Skulle vi (och med vi menar jag kroniskt sjuka) dagarna i ända rapportera ut till omvärlden hur vi faktiskt mår så tror jag att folk blir less. Medmänskligheten byts ut mot irritation.
Vi förväntas vara starka och tappra trots att den ljusnande framtiden inte är vår. I kön blir vi omsprungna av dem som är starkare och som minsann inte vill ha att göra med sjukdomar och tråkigheter. Dem som kan välja hur deras FB statusar ska se ut. Dem som några gånger om året söker lite medlidande för snörvlig näsa och ont i halsen och den där tröttheten ska vi inte prata om. Varje gång någon yttrar sig om sin taskiga förkylning som inte vill släppa så måste jag bita mig i tunga för att inte meddela personen att så har jag det varje dag. Det är mänskligt att berätta hur man mår. Ungefär som att man vid ett möte frågar varandra hur det är men inte vill höra den riktiga versionen.
Man måste få vara svag och tycka synd om sig själv ibland. När man var liten var det föräldrarna som tröstade. När man är vuxen är det inte alltid lika enkelt. Jag använder mig av bloggen för att konkretisera hur jag mår. Egentligen skriver jag för mig själv. För att det kan vara enklare att få ur sig allt klag och sen gå vidare. Om någon läser och lär sig något om ME så är det ett plus i kanten. Kanske inte för mig men för dig som inte än är sjuk eller du som har en vän som verkar må som mig. Jag är inte ute efter medlidande eller kryarop utan efter förståelse för något som verkar på insidan utan att synas. Du som läser detta behöver inte känna tvång att agera och uttrycka din medmänsklighet. För mig räcker det att du ibland reflekterar över ditt eget liv...