Ensamhet
Ensamhet är ett tillstånd som jag inte brukar uppskatta. Det är så tyst och tråkigt att inte umgås med någon. Världen liksom krymper ihop lite grand. Det finns som alltid undantag. Ett sådant är när jag är ett ME monster. Då orkar jag inte vara trevlig och det finns ingen energi över till att prata eller skratta. För att inte få alltför stora skuldkänslor över att ha förvandlats till ett odjur så brukar jag uppskatta att vara ensam. Ingen som stör mig och ingen som jag kan äta upp. Perfekt tillfälle att praktisera ensamhet.
Ett annat moment då jag uppskattar att vara själv är när jag är i naturen. Inte alltid förstås men ibland. Känslan av tystheten som tjuter i öronen är obeskrivlig. Att lyssna på ingenting är fortfarande något av det bästa jag vet. Med ett löjligt leende står jag stilla i skogen och ser på den fina naturen som är inbäddad i ljuddämpande snö. Lycka. Att vandra i fjällen och inte stöta på en själ under flera dagar, det är livet.
Vald ensamhet är något av det finaste jag vet. Påtvingad ensamhet är nog bland det värsta som kan drabba en människa. Jag har tur som kan välja. Inte alltid förstås men oftast. Den påtvingande ensamheten som jag får uppleva varar inte så långa stunder. Den är betydligt mer i mitt liv nu när jag inte arbetar. Att vara sjuk är ensamt och därför brukar mina dagar gå ut på att trolla bort ensamheten. Ibland räcker det att sitta vid datorn en stund. Ibland räcker det att gå ut med hundarna och se lite folk. Jag vet att emsamheten trollas bort när sambon slutat jobba och jag vet att jag egentligen aldrig är ensam...