Ni skulle bara veta
Ni skulle bara veta vilka hemskheter jag läser om varje dag på olika MErelaterade Facebookgrupper. Det kan handla om rop på hjälp efter att FK avslagit sjukpenning trots att personen inte kan ta sig utanför huset. Det kan handla om oförstående omgivning som kallar personen för lat och oengagerad. Det kan handla om att pengarna inte räcker till för att personen är för sjuk för att arbeta men FK säger att personen är frisk. Det kan handla om frustration över att se livet passera utanför fönstret. Det kan handla om det dåliga samvetet över att barnen inte har tillgång till sin mamma. Det kan handla om att barnet inte tar sig upp ur sängen på sin födelsedag. Det kan handla om hopplösheten efter att vården har avslutat kontakten med motivationen att dem inte kan göra mer för personen trots så svåra symptom att människan ser döden som enda utväg.
Varje dag. Sju dagar i veckan pågår deras kamp om rätten för vård, ett drägligt liv, acceptansen av en kronisk obotlig sjukdom som professioner kan avfärda med en axelryckning. Jag läser om stort fysiskt och psykiskt lidande och det skrämmer livet ur mig att Sveriges myndigheter år 2015 kan skaka på huvudet åt 40.000 svårt sjuka. Det är så fruktansvärt att läsa hur dessa gravt funktionsnedsatta personer bokstavligt talat krigar för sina liv men oftast får en atombomb i huvudet.
Det gör mig förbannad, rädd, ledsen att diskriminering av sjuka existerar. Hopplösheten väller över mig när jag gång på gång läser om negativa besked från FK och vården. Vissa dagar orkar jag inte ta in eländet och scrollar förbi. Dom dagarna är dagar när jag inser att jag är en av dem som kämpar och slåss för att jag råkat fått en sjukdom. Det är lätt att tappa hoppet och tron på samhället när man som kroniskt sjuk måste fightas som om man hade svart bälte i Sveriges alla lagar och regler. Jag skulle behöva dubbelt så mycket energi nu när jag är sjuk än när jag var frisk. Energi som går till att orka vara min egen läkare, att orka kräva rätt vård och att orka bemöta okunskap.
Jag förstår inte hur men än så länge orkar jag. Jag måste orka för det är ingen annan som gör det åt mig. Det är mitt liv som jag själv försöker få att gå runt. Tankarna om ett misslyckande finns där men än har jag inte gett upp. Än finns det hopp. Mitt krig pågår nu och jag duckar när handgranaterna kommer och hoppas att det inte ska vara en atombomb...