Känslan

Symtomen som gör att jag tror, eller är ganska säker på, att jag har ME lyder som följer:
Immunologiska symptom
Neuroendokrina symptom
Neurologiska/kognitiva symptom
Vid ME är det viktigt att:
Perfekt är ingen. Ändå strävar de flesta efter att bli det. Som att perfekt skulle vara det nya normal. Alla ska vi vara perfekta för att passa in. Katastrofen är nära om någon är udda. Tänk om någon inte har ett vitt helrenoverat hem. Hemsk tanke! Tänk om någon annonserat ut om sitt liv som är fattigt, slitigt och utan blekt hår och stora läppar. Ännu värre!
Att vara perfekt är att vara tråkig i mina ögon. Varför vara som alla andra när du kan vara den du är? Det som fascinerat mig är människor som utan att anstränga sig sticker ut. Dom är oftast så självklara. Vågar vägra fast utan motstånd, det bara är så liksom.
Jag önskar att jag var sån. Att begäret efter det perfekta var lite mindre. Detta gäller som sagt bara mig själv. Konstigt är det eftersom jag för några rader sedan skrev om att perfekt är lika med tråkigt. Likt förbannat har jag svårt att slappna av. Men jag jobbar på det. Jag är inte blond, trådsmal, har ett vitt hem, gymmar, har två barn, är rik osv. Jag är rödhårig, kort hår dessutom, är normalbyggd utan muskler, har fläckar på tänderna, tycker om chips och färgen grön. Ändå tycker folk om mig. Det borde betyda att något i denna ekvation är perfekt. Eller?
Människoöden och folk som har något att berätta, det fångar min uppmärksamhet. Tyder på ett liv. Ett utseende som inte helt självklart smälter in i mängden, det anser jag är mer spännande att se på än det perfekta. Bara för att någon har en halvsidesförlamning betyder inte det att den personen är mer udda än dig och mig. Man kan älska någon med ärr efter hjärtoperationer. Massor dessutom. Ärren ser jag inte. Jag ser människan.
För mig är det annorlunda det perfekta…
Dåligt samvete är något som besudlar min tillvaro under tiden jag är sjuk. Alltid. Jag känner mig skyldig för att jag inte kan arbeta. Är det verkligen säkert att jag inte kan jobba? Jo men lite går väl bra? Ungefär så går tankarna. Tänk på dina stackars kollegor som nu tvingas göra allt ditt jobb! Fyyyy dig…
Livet går vidare trots att kroppen stannat upp. När jag är ute med hundarna är jag orolig att någon ska se mig. Någon som vet att jag är sjukskriven. Hundarna måste ut, vare sig jag orkar eller inte. Ibland måste vi handla. Äta måste man trots att man är sjuk. Jag skäms när jag går i affären. Tänk om någon som vet att jag är sjukskriven ser mig. Vad ska dom då tycka?
Jag har dåligt samvete för att jag inte bara ligger i sängen. Som att någon egentligen skulle bry sig vad jag gör eller inte gör när jag är sjukskriven. Just nu sitter jag på altanen i stugan och skriver. Det är en jätte vacker kväll. Vindstilla och varmt. 22 grader i vattnet. Antagligen finns det inte många bättre ställen att vila upp sig på. Jag kan simma hundarna så jag slipper gå långa promenader. Inga måsten. Ingen lägenhet som ropar efter att bli städad. Inga kläder som skriker om att bli tvättade. B a r a v a r a. Ändå har jag dåligt samvete över att jag inte ligger i min säng 24 timmar om dygnet.
Istället för sängen så har jag legat på bryggan. En gång gick jag in och somnade på sängen i stugan. Jag har alltså inte gjort något mer än legat ner och simmat hundarna två gånger. Ändå är jag dödstrött. Kroppen går i slowmotion . Huvudet är inte närvarande. Samvetet gnager. Ska du verkligen vara här du som är sjukskriven?
Men det kanske just är det jag ska! Ta mitt förnuft tillfånga och inse att folk inte bryr sig. Ingen i hela världen förutom jag själv vet hur jag mår. Och det ska ni vara glada för. Varför måste jag straffa ut mig själv för? Släpp taget om alla utom mig själv. Nu!
Det är tillräckligt jobbigt att försöka ta hand om mig själv…