Dimman
Dimman ligger tät i huvudet. Likt Lützen 1813 har den belägrat min hjärna i väntan på slaget. Dock har den inte lättat kl 11 som dess hostoriska kusin gjorde utan hänger envist kvar. I några dagar har jag nu gått omkring utan att vara närvarande. Det märks mest när man befinner sig utanför hemmets välkända väggar. Då är det som alla nya intryck gör att den om möjligt blir ännu tjockare. Det är inget farligt och inget som gör ont utan är mest jävligt irriterande att liksom inte befinna sig här.
Igår såg jag filmen Limitless, som jag kan rekomendera. Jag skulle verkligen behöva några av hans piller just nu. Tänk den dagen när det faktiskt finns ett liknande piller för oss Emmisar. Ett piller som gör att världen finns på riktigt. En värld utan trötthet och smärta. Alla konstiga symtom är bortblåsta. Då jag åter kan leva mitt liv så som mitt liv var tänkt att leva. Begränsningarna försvinner i takt med att substanserna lurar min kropp. Det är min dröm, min film och förhoppningsvis min framtid...