Ibland blir det för mycket
Ibland blir det för mycket. Krig, naturkatastrofer, idioter till makthavare, hemlösa hundar, sjukdomar, skämt till politiker, djurplågeri, hedersvåld, klimathot, jerringprisdebatter, Ryssland, fan och hans moster. Mitt hjärta orkar inte ta in mer .Gömma mig och förtränga låter som en utmärkt idé just nu. Tömma livet på all skit i världen. Det hade varit skönt. En helvetesdetox liksom.
Det finns så mycket jag vill göra för att hjälpa till. Adoptera barn och hundar. Försöka få krigsdrabbade människor tillbaka till vardagen. Starta insamlingar till hjälporganisationer. Bli fadder till utrotningshotade djur. Hjälpa folk mot arbete. Någonting som gjorde någons liv lite drägligare. Jag kan inte ändra världen men jag hade kunnat ändra någons värld.
Hade kunnat. Om jag var frisk.
Känslan av otillräcklighet kväver mig. Att stå vid sidan av och bara se på passar mig inte. Se på när andra lider.
Alternativet att bosätta sig långt ut i ödemarken har aldrig varit mer lockande. Bort från dårskap och omvärlden. Bara leva mitt eget liv utan att behöva bära på andras galenskap. Låsa in mig. Inte öppna för någon. Bli osocial med hela världen. Tvärtemot det jag egentligen vill göra.
Att inte själv kunna välja sitt engagemang tär. Att alltid behöva tänka på sig själv är ohyggligt osmakligt. Att leva med begränsade fysiska resurser ger klaustrofobi. En jävla bubbla som vägrar att spricka. Som att skrika i vakuum. Det är ingen annan än du själv som hör dig skrika att det brinner. Dom andra brinner inne...